Genomspolning av äggledarna

I maj 2010 gjordes en genomspolning på mina äggledare. Smärtan jag upplevde då var enorm och läkaren var tvungen att avbryta spolningen efter ett tag. Läkaren kunde då konstatera att nästan ingen vätska kom igenom mina äggledare och att de därför var blockerade på något vis. Något var fel på mina ägggledare. Det kunde vara ärrvävnad som gjort dom ogenomträngliga, medfött fel eller sjukdom. Hon trodde då att enda sättet för oss att bli gravida var genom IVF.

Vi har nu försökt skaffa barn i mer än 3 år utan att lyckas på egen väg eller genom IVF. Idag var jag till min IVF läkare för genomspolning av mina äggledare igen. Han påstod att många efter genonmspolning lyckas bli gravida.  Jag hade världens ångest inför detta eftersom jag mindes hur vidrigt ont det gjorde, det kändes knappt meningsfullt.
Iaf så blåste han upp en ballong (eller liknande) och det gjorde ont, så då tänkte jag att nu börjas det. Han sa åt mig att andas och efter en stund frågade han om kramperna hade lagt sig och det hade dom. Där låg jag i stolen och väntade på den värsta smärtan snart skulle komma när han skulle börja spruta in vätska. Han visade samtidigt på skärmen vad han gjorde. Jag såg ballongen och jag såg när vätskan kom in i mig. Jag såg också att den rann ut i äggledarna och det gjorde då inte alls särkilt ont. Han kunde konstatera att det inte var några fel på mina äggledare.

Döm av min förvåning när jag fick höra det, då jag nu i över ett år gått och trott att jag var helt steril. Han påstod att den tidigare läkaren hade utfört spolningen felaktigt. Han sa att när man blåser upp ballongen så gör det ont och då börjar livmodern att krampa. Börjar man då spruta in vätskan så kommer det att göra ännu ondare och livmodern kommer att krampa ännu mer, vilket kommer att innebära att äggledarna trycks ihop och blir knappt ogenomträngliga, beroende på hur mycket det krampar.

Skönt iaf att höra att det inte är något fel på mig. Om 2v blir det förhoppningsvis FET igen. Snälla snälla, låt oss lyckas denna gång!!!

Long time ago

Hej!
Jag lever även om man inte kan tro det. Jag känner mig mer död än levande. Jag har helt enkelt inte mått/mår särkilt bra sen senaste missfallet.
Fortfarande känns allting jobbigt och jag får hela tiden besked från vänner som gladeligen berättar om att de nu är gravida antingen med barn 1 eller 2 och det gör det hela tyvärr mkt värre.

Tragisk, egoistisk som man är mår jag jätte dåligt när jag är inne och läser om fler som misslyckas. Jag vet precis hur det känns och det gör så j**la ont. Samtidigt gör det minst lika ont när jag läser om alla som lyckas, därför att jag blir så oerhört avundsjuk och arg varför det aldrig är vår tur. När vi började denna resa kände jag mest att de som lyckades gav oss hopp. Så känns det inte längre.

Jag väljer att fortsätta gråta...